Sambo och mamma till Lukas

Varenda gång jag blir förkyld då blir jag alltid helt nedbruten i ca 3-4 dagar... VARJE GÅNG!!

Mitt immunförsvar är inte så starkt mot dessa irriterande bakterier. Jag låter kanske gnällig just nu men det är ingen lek att vara höggravid och helt däckad av snor, lock i öronen, rinnande ögon, smaklökarna har tagit semester och den ihärdiga hostan ska vi inte tala om.

Det är tröttsamt att de ska slå ner mig så varje gång. Ni som känner mig och har sett mig när jag är riktigt förkyld, ni vet hur jag brukar se ut. 

Nu ska jag sluta gnälla en stund. Hehe.

 

 

Jag kan berätta lite om gårdagen, min mamma kom och hälsade på mig, hon följde med mig till barnmorskan, där visade det sig att mitt blodtryck stigit en aning men hon trodde det berodde på min förkylning. Jag ska tillbaka dit på måndag igen för ytterligare en kontroll. Det var ingen äggvita i urinen så det var inget som var alarmerande. Hjärtljuden var bra på bebisen, och SF-måttet följer kurvan som den ska.

Hon kände hur bebisen låg, och än lså är huvudet neråt, väldigt långt ner mot min rygg sa hon, inget som är konstigt. Huvudet är ruckbart, snart borde bebisen fixera sig sa hon. Och det hoppas vi på. 

Mamma hjälpte mig även att putsa ALLA fönster på huset, även alla fönster på uterummet.

Uterummet som vi dessutom har fått så fint nu, så nu kan sommaren komma!

Vi fick även en ny säng igår, en kontinentalsäng! Herrejösses vad det var värt varenda krona! Hade det inte varit för hostan så har jag sovit kanonbra i sängen i natt. Det är viktigare än vad man tror med en ordentlig säng att sova i.

 

Den här veckan som varit kan jag säga att jag känner lill*ns fötter, armbågar, knän och händer väldigt tydligt när det knorras runt i magen. Ibland är det obehagligt som fan men oftast är det mysigt.

M tycker mest det är skrämmande när han får känna rörelserna nu när de är så tydliga. Jag kan förstå honom. Jag är ju van nu!

Idag är det mycket rörelse, men jag tror det är tack vare min hosta. Jag tror inte den uppskattas så väldigt.

 

Med all den tid jag har hemma kan jag inte låta bli att tänka och fundera på förlossningen. Än känner jag mig inte rädd, mer förväntansfull. Jag har ju frågat massvis med bekanta hur deras förlossning startade m.m och alla har det varit olika för, så då kan jag inte sluta undra hur det kommer gå för oss.

Det är inte långt kvar nu. Idag är vi i vecka 36 (35+2). Så det närmar sig med stormsteg!

Tankarna går också till känslan av att få ha lilla grodan i famnen! Att få starta ett nytt liv <3

 

Nu ska jag sluta töla och återgå till soffan och tvn. M slutar om en dryg timme. SÅ skönt! För denna dagen har varit hemskt tråkig... Usch!